Det här är egentligen två berättelser som långsamt löper ihop till en.
Den första börjar på en höjd i södra Östergötland, där ett soldattorp etablerades under 1700-talet. Platsen låg vackert, men krävande. Den var omgiven av skog, full av sten och hade tunna, magra jordar. Här fick människor under två hundra år kämpa för att göra marken brukbar.
Sten bröts upp ur jorden och lades i rösen. Diken grävdes, sprängdes och hölls öppna. Allt för att få fram mat ur en jord som inte gav något gratis. Den närliggande byn fick bidra till soldatens och hans familjs försörjning. Så såg livet ut här: mödosamt, gemensamt och nära marken.
När soldattorpssystemet upphörde kring sekelskiftet 1900 fick platsen ett uppsving. En ny ägare byggde en stor ladugård och lät bygga på en våning på det lilla torpet. Den odlade marken utökades. Här fanns häst, kor, gris och höns.
På 1930-talet bytte gården ägare igen. En ny brukare tog vid och kämpade vidare ända in på 1960-talet, då det mesta av det aktiva lantbruket lades ned. Därefter började markerna växa igen. Byggnaderna förföll. Släktingar och senare hyresgäster använde platsen som sommartorp, men ingen förmådde riktigt hejda förfallet.
År 2014 köptes gården av en granne som framför allt var intresserad av skogen. Han inledde ändå en viktig räddningsinsats: nya tak lades på huset, ladugården och uthuset. Sedan avstannade upprustningen. Får fortsatte att beta markerna varje år, men själva gården blev kvar i ett slags väntan.
Till slut lades den gamla ödegården ut till försäljning. Där blev den liggande i flera år.
Tills någon såg något annat än förfall.
Ett nytt livsskede
De som såg möjligheten var My och Mats. Efter många år med totalt fem barn i en omkombinerad familj stod de inför en ny livsetapp. Barnen hade flyttat hemifrån och frågan blev plötsligt större än var de skulle bo. Den handlade om hur de ville leva.
De gjorde en lista över vad den framtida platsen behövde rymma. Viktigast var möjligheten att bygga ett modernt hus i nära kontakt med naturen.
Hus och arkitektur hade funnits med redan från början i deras relation. När My och Mats träffades för arton år sedan handlade ett av deras första samtal just om det: hus, rum och drömmen om att någon gång skapa något eget.
Nu var tiden inne.
— Vi insåg att det hus vi drömde om inte fanns att köpa, säger de. I alla fall inte i vår del av landet. Så då fick vi bygga det själva.
Första besöket på ödegården skedde en februaridag för några år sedan. Det var inte en sådan där filmisk ankomst där allt faller på plats direkt. Marken var full av sten och stubbar. I det gamla huset hade grävlingen flyttat in.
— Det var inte kärlek vid första ögonkastet, berättar de.
Men platsen hade allt som stod på listan. Sex hektar betesmark. Spridda träd. En liten sjö. Höjdläget. Tystnaden. Möjligheten att bygga nytt utan att förlora kontakten med det gamla.
De bestämde sig för att satsa allt.
Affären gjordes upp och sedan följde ett år av väntan på avstyckning. När tillträdet väl var klart tog de nästa beslut: tillsammans med sin hussnickare skulle de först renovera det gamla huset, för att senare kunna använda det som gästhus.
Det blev åtta intensiva månader.
Golven revs ut. En gjuten platta kom på plats. Golvvärme, vatten, avlopp och värmepump installerades. Ett teknikrum byggdes. Parallellt tillbringade My och Mats all ledig tid på gården. De tog hand om fallna träd, lade tillbaka sten i gamla rösen och samlade grenar till rishäckar.
— Vi arbetade som besatta, euforiska nybörjare, säger de.
Samtidigt gick hantverkarna lugnt och metodiskt fram. Bit för bit fick huset tillbaka sin form och funktion.
Drömhuset tar form
Medan renoveringen pågick började planerna för det nya huset ta form. Infrastruktur för vatten, avlopp, värme och el drogs i marken från det gamla huset till platsen där det nya skulle ligga.
My och Mats visste mycket om känslan de ville åt, men de var osäkra på hur den skulle förverkligas. De sökte därför efter en arkitekt och fick genom vänner tips om en arkitekt hos Strå arkitekter i Oslo.
De fastnade för värdena: enkelhet, ärlighet, inbyggda möbler och en nära relation till naturen.
Efter renoveringen av det gamla huset fick hussnickaren och hans hantverksgäng en paus. Sedan kunde arbetet med det nya huset börja.
Resultatet blev ett lågt, lågmält och modernt hus. Tjugotvå meter långt och fem meter brett. Ett hus som inte försöker dominera platsen, utan snarare lägga sig till rätta i landskapet.
Det rymmer ett kök och vardagsrum på cirka 40 kvadratmeter, en hall/lounge och ett sovrum om vardera cirka 20 kvadratmeter. I dessa rum är det öppet upp till nock, med vit panel och ekfanérad MDF. Mellan rummen finns fyra mindre kärnor, inklädda i ekfanér, där badrum, tvättstuga och platsbyggda möbelsektioner ryms.
I väster öppnar huset sig med glas från golv till tak. Utsikten är över ett pastoralt och åldrat landskap: stenrösen, träd, betade gräsytor och spåren av dem som brukade marken långt tidigare.
I öster finns husets inbyggda ryggrad, med mycket av förvaringen. Därifrån ser man över till det gamla huset, bara tio meter bort. Det nya och det gamla ligger nära varandra, som två kapitel i samma berättelse.
Husets panel och trädäck kommer från nio stora lärkträd som fanns på fastigheten. Virket är grovt sågat i kraftiga dimensioner och får långsamt gråna för att smälta in i platsen. Taket är klätt med sedum, vilket förstärker känslan av att huset hör hemma där det står.
Därför blev det en vedspis
I ett så avskalat och genomtänkt hus blir varje val synligt. Materialen, proportionerna och ljuset måste samspela. Detsamma gäller eldstaden.
För My och Mats var det samtidigt aldrig någon tvekan om att huset skulle ha en vedspis. Drömmen om huset handlade inte bara om form och arkitektur, utan också om ett sätt att leva på platsen.
Huset värms med luft-vatten-värmepump, men tanken är att hålla grundtemperaturen något lägre under vintern och komplettera med vedeldning. Veden finns på den egna gården. På så sätt kan de både minska elförbrukningen och hålla nere kostnaderna.
Men det fanns också ett annat, mer praktiskt skäl. Huset ligger avsides, mitt i naturen, med elen dragen via luftledningar. Det innebär en större sårbarhet vid strömavbrott.
— Vi ville kunna hålla värmen ett tag även om elen försvinner, berättar de. Och kunna laga enklare mat om det skulle behövas.
Till det kom förstås något mer mänskligt.
— Vi såg också fram emot myseldningen. Så för oss var det självklart att drömhuset skulle ha en vedspis.
Ett modernt formspråk
Att det skulle finnas en vedspis var alltså givet. Frågan var vilken.
Husets karaktär är enkel, modern och samtidigt exklusiv. Många vedspisar har ett mer traditionellt uttryck och passar ofta bäst i äldre hus, lantkök eller miljöer där formspråket redan är historiskt förankrat. My och Mats sökte något annat: renare linjer, mindre volym och ett uttryck som kunde fungera i ett samtida arkitektritat hem.
Därför föll blicken tidigt på Wamsler.
— Wamslers modeller är några av de få som passar i ett sådant sammanhang, säger de.
De hade också försökt hålla igen på husets mått. Det nya huset är långt och smalt, med tydliga proportioner och få överflödiga kvadratmeter. En alltför stor spis hade tagit för mycket plats, både fysiskt och visuellt.
Valet föll därför på Wamsler W1-40.
— Den är nätt, men fyller de funktioner vi sökte. Vi visste egentligen redan från början vilken spis vi ville ha.
W1-40 blev på så sätt ett naturligt val. Den har vedspisens grundfunktioner, men utan att bryta mot husets arkitektoniska idé. Den blir en bruksdetalj, en värmekälla och en samlingspunkt, men inte ett främmande inslag.
Placeringen mellan kök och vardagsrum
Placeringen blev också viktig. Arkitekten föreslog att spisen skulle stå i änden av det kombinerade köket och vardagsrummet. Det gjorde att den hamnade nära sofforna, där elden kunde upplevas under stilla kvällar, men samtidigt med köket inom nära räckhåll.
På så sätt fick spisen en dubbel roll. Den hör till vardagsrummets vila och samtal, men också till kökets praktiska funktion.
Det är en placering som säger något om hela huset. Gränserna mellan nytta och skönhet, vardag och dröm, är inte särskilt skarpa. De löper snarare in i varandra.
Elden blir därför inte en dekoration. Den blir en punkt att samlas kring. Ett sätt att förankra rummet, särskilt under de delar av året då landskapet utanför glaspartierna blir mörkare, kallare och mer avskalat.
— Vi ville ha ett hus med modern estetik mitt i naturen, säger My och Mats. Men också ett hus där man faktiskt kan leva gott.
Kaminen blir en del av den ambitionen. Inte som nostalgi, utan som närvaro. Den knyter ihop det moderna huset med platsens äldre historia: arbetet, värmen, marken och behovet av en samlande mittpunkt.
En trygg leverans
När valet var gjort blev Hans Forsman leverantör av spisen. För My och Mats var upplevelsen okomplicerad på det sätt som en bra leverans gärna får vara: tydlig kommunikation, relevanta kontrollfrågor och en leverans som höll plan.
— Hans Forsman fungerade som en pålitlig leverantör förväntas göra, säger de. De kommunicerade, ställde bra kontrollfrågor och levererade enligt plan.
I ett projekt där nästan varje beslut påverkar nästa steg är just det viktigt. En eldstad är inte bara en produkt som ska ställas in i ett rum. Den ska fungera med husets arkitektur, skorsten, placering, säkerhetsavstånd och vardagsliv. När det fungerar blir resultatet självklart. Nästan som om spisen alltid varit tänkt att stå just där.
Ett nytt kapitel på gammal mark
För My och Mats är huset kulmen på en nästan livslång dröm. Men det är också början på något annat. En plats som varit soldattorp, lantbruk, sommartorp och ödegård har åter blivit en levande boplats.
Det gamla huset finns kvar. Rösena finns kvar. Betesmarkerna finns kvar. Men nu har platsen fått ännu ett lager: ett modernt hem som inte försöker sudda ut historien, utan leva vidare med den.
— Nu ser vi fram emot att förankra oss här, säger de.
Det är ett vackert ord i sammanhanget. Förankra. Som om huset inte bara har byggts på platsen, utan långsamt fått fäste i den. I marken, i landskapet och i berättelsen som började långt innan My och Mats kom dit.
Och som nu fortsätter.
Fakta om Strå arkitekter
Strå arkitekter är en arkitektstudio i Oslo som arbetar med byggnader, rum och platser där hantverk, hållbarhet, noggrannhet och glädje får mötas. I sin egen beskrivning lyfter de fram en känslighet för natur, befintliga miljöer och sociala sammanhang. För My och Mats blev Strå ett naturligt val eftersom deras husdröm handlade om just detta: ett enkelt, ärligt och modernt hus som inte ställer sig ovanför landskapet, utan i nära relation till det.
Fakta om Wamsler W1-40
Wamsler W1-40 är Wamslers minsta vedspis, endast 40 centimeter bred. Den finns i olika utföranden och kan väljas med exempelvis stålhäll eller glaskeramikhäll. Trots det nätta formatet är den byggd för både värme och matlagning, med möjlighet till snabbkokning, varmhållning och enklare matlagning vid eldning. För My och Mats passade W1-40 särskilt väl eftersom den förenar vedspisens praktiska funktion med ett renare och mer modernt formspråk.
Bilder Susanne Lundbäck